Älg 1997

Älg (Alces alces)

Utseende: Älgens storlek varierar beroende på könet, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I sverige har en älgko vanligen en boghöjd mellan 150-170 cm, en älgtjur mellan 180-210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en boghöjd på 230 cm. Medelvikten på hösten ligger i Sverige för en älgko på ca 350 kg och för en tjur på omkring 450 kg. Tjurar på 600-700 kg är emellertid inte ovanliga och de tyngsta kända älgtjurarna i Sverige vägde nära 1000 kg. En kalv väger på hösten vanligen mellan 120—150 kg. Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.

Bara tjuren har horn, dessa finns i två typer, stång- eller grenhorn (cervina) och skovelhorn (palmata). De senare kan spänna över nästan två meter. Vid fem—tolv års ålder är hornen som störst för att sedan gå på retur, det vill säga minska i storlek och taggantal. Hornen fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre djur ända fram till april för yngre djur.

Utbredning: Älgar förekommer i Europa, Asien och Nordamerika. Där lever älgar i skogar och i tajgan. Miljön har många sjöar och träsk. I området söder om Norden och väster om Polen var djuret tidigare utrotat.

På grund av en omfattande jakt under 1700-talet och början av 1800-talet var älgen i mitten av 1800-talet sällsynt i stora delar av Sverige. Under 1800-talet bidrog faktorer som inskränkningar i jakträttigheterna och vargstammens minskning till att älgstammen ökade. Älgen fick också lättare att hitta föda när skogsbetet upphörde och skogsbruket förändrades i början av 1900-talet. Under en period på 1980-talet ansåg man att den svenska älgstammen var för stor och minskade den medvetet genom ökad avskjutning. På sommaren finns det numera 300 000—400 000 älgar i Sverige. Ungefär 100 000 av dessa skjuts på hösten.

Levnadssätt: Älgen är en idisslare. Huvudsaklig föda är på sommaren blad, skott och mindre kvistar av bland annat asp, sälg, rönn, ek och björk. Näckrosrötter är en viktig del i dieten och anses framförallt i Nordamerika tillgodose behovet av mineralämnen.
På hösten ingår även blåbärsris och ljung i dieten, även havre och andra grödor på från odlade fält kan falla älgen i smaken. Under vintern är det tallris, enris och kvistar av de tidigare nämnda lövträden som utgör menyn. Om snöförhållandena tillåter äter älgen även bärris och ljung på vintern. Vissa älgar får smak för tallbark, vilket kan orsaka problem för skogsbruket om flera älgar hittar samma tallplantering. Älgar söker sig gärna till uppväxande hyggen och kraftledningsgator för att beta, eftersom betet där finns i större mängd på bekväm höjd för älgen.

Älgen lever huvudsakligen ensam och är dagaktiv. Om vintern finns det ibland små flockar men under parningstiden tillåter inget par andra älgar bredvid sig. Det förekommer häftiga strider mellan tjurarna om en älgko, men oftast räcker hotelser för att skrämma en svag motståndare.

Parningen sker på hösten och sen följer en dräktighet på åtta månader (230—240 dygn). Ofta är det en kalv men tvillingar är inte sällsynta. Kalvarna stannar ett år vid kon innan kon stöter bort dem.

Älgens naturliga fiender är björnen, vargen och i Nordamerika puman. Dessa fiender tar unga kalvar; friska vuxna älgar har inga naturliga fiender. Vanligtvis har älgen en långsam gång men vid fara kan djuret nå en hastighet av 60 kilometer per timme.

(källa: Wikipedia)